Vetenskapskommunikation för olika målgrupper

14.6.2019

Vetenskapskommunikation kan vara av många slag och riktas till många grupper. Det viktiga är att ta hänsyn till interaktionspartnerns kunskapsnivå.

Inom vetenskapskommunikation kan vi urskilja många olika nivåer och målgrupper. Intraspecialistisk kommunikation är kommunikation mellan experter inom ett och samma område, medan interspecialistisk kommunikation avser kommunikation mellan experter inom olika områden, liksom kommunikation till beslutsfattare och företag. Pedagogisk kommunikation ingår i olika utbildningar och undervisning, och på den populära nivån riktas kommunikationen via media till den breda allmänheten. Ju längre bort från intraspecialistisk kommunikation vi kommer, desto viktigare blir det att beakta interaktionspartnerns kunskapsnivå och förmåga att förstå facktermer.

Den intraspecialistiska nivån är vetenskapsområdets kärna

Intraspecialistisk kommunikation utbyts i varje vetenskapsområdes kärna. Experter inom ett visst specialområde använder sin exakta specialterminologi för att kommunicera med varandra: de delar med sig av sina forskningsresultat, debatterar och diskuterar vetenskapliga frågor som jämbördiga kollegor. Offentlighet på denna nivå innebär akademisk kommunikation (scholarly communication) i forskningspublikationer, vid konferenser och forskarseminarier. Praxis för publikationer varierar mellan olika vetenskapsområden: något område prioriterar konferenspublikationer, ett annat internationella artiklar, medan ett tredje kanske föredrar studier på ett inhemskt språk som fyller ut en hel bok.

Vid intraspecialistisk kommunikation finns det minst orsak att bekymra sig över mottagarnas förhandskunskaper och förståelse, eftersom mottagaren kan antas behärska fältet och dess begrepp i lika hög grad som forskaren själv. Utomstående kan uppfatta kommunikationen som obegriplig jargong, ur vilken de invigda dock snabbt tar till sig det väsentliga. Ett försök visade att det faktiskt går snabbare för specialister inom ett område att läsa texter skrivna i den stil som är typisk för deras område, än populariserade texter.

På den interspecialistiska nivån kommunicerar experter från olika områden med varandra

Följande nivå är den interspecialistiska kommunikationen, där specialister från olika områden kommunicerar med varandra i egenskap av experter. Deltagarna är sakkunniga inom sina respektive områden och har inte nödvändigtvis någon gemensam kunskapsbas eller delad specialterminologi. Publicering i flervetenskapliga tidskrifter såsom Nature och Science är exempel på kommunikation av denna typ. Kommunikationen lyckas då avsändaren tar mottagarna i beaktande: konkretiserar, förklarar och gör sitt budskap tillräckligt allmänfattligt.

Då är det på sin plats att ställa så kallade dumma frågor, eftersom sådant som är rena självklarheter inom ett område kan vara fullständigt okända inom ett annat.

Vikten av att behärska interspecialistisk vetenskapskommunikation betonas i flervetenskapliga forskningsprojekt, forskningsinstitutioners interna kommunikation, samt kommunikation med beslutsfattare och affärspartner. Goda kommunikationsfärdigheter förbättrar exempelvis en doktors möjligheter att placera sig på en arbetsplats utanför den akademiska världen. Det är en utmaning att uppnå samförstånd i ett flervetenskapligt team, eftersom de olika teammedlemmarna ofta tänker och talar på ett sätt som är typiskt för respektive vetenskapsområde och som är väl inrotat efter åratal av studier. Då är det på sin plats att ställa så kallade dumma frågor, eftersom sådant som är rena självklarheter inom ett område kan vara fullständigt okända inom ett annat. Att ställa frågor om grunderna är filosofiskt meningsfullt, eftersom det ger en förklaring till antaganden som anammats utan att några frågor ställts.

Pedagogisk kommunikation är ”läroboksvetenskap”

På den pedagogiska nivån kommuniceras vetenskaplig information till studerande på olika nivåer genom föreläsningar, i läroböcker och övrigt undervisningsmaterial. Vetenskapspedagogik handlar om att socialisera in nybörjare på ett vetenskapsområde, vilket innebär att föra kulturen vidare till en ny generation genom en social interaktionsprocess. Genom socialisering blir individen medlem i en viss gemenskap och en viss kultur, och tillägnar sig tanke- eller tillvägagångssätt, värden, attityder, normer och roller.

Nivån på den pedagogiska kommunikationen varierar från väldigt allmän kommunikation till så gott som kollegial kommunikation experter emellan, samt praktiska övningar. Denna ”läroboksvetenskap” (textbook science) presenterar i allmänhet uppfattningar som redan nått etablerad ställning och införlivats med ämnets kunskapsbas. Vetenskapsområdets lärdomshistoria och grunder hör till de saker som kommuniceras och som den studerande tillägnar sig. Bland det stora antalet vetenskapliga publikationer är det endast en bråkdel som sållas ut och tas upp i läroböckerna. Idealet för undervisningen idag är dialog mellan lärare och studerande. En duktig lärare tydliggör, demonstrerar och lär ut saker utgående från åhörarnas kunskapsbas och erfarenhetsvärld. Enligt den nuvarande allmänt tillämpade konstruktivistiska synen på lärande är inlärning en aktiv och social process där den lärande tolkar sina observationer och ny information mot bakgrund av tidigare kunskaper, uppfattningar och erfarenheter. På det sättet bygger den studerande ständigt vidare på sin bild av världen.

Populariserad kommunikation når alla medborgare

På den populära nivån riktas kommunikationen till en bred publik som inte förväntas inneha specialkunskaper eller behärska specialterminologi. Lekmän idag är dock bildade människor som genom eget intresse mycket väl kan ha goda insikter i olika ämnen. Samtidigt kan en toppforskare inom ett smalt område vara en lekman och behöva allmänfattlig kommunikation när det gäller ett annat ämnesområde. Vid denna typ av kommunikation är det allra viktigast att beakta publiken och anpassa kommunikationen till dess kunskapsnivå. Det är viktigt att väcka allmänhetens intresse, och berätta vad en vetenskaplig upptäckt innebär för människors liv. Specialtermer bör undvikas, eller i varje fall förklaras. Passiva former bör ersättas med aktiva, och abstrakta övergripande begrepp får gärna konkretiseras.

Att allmänheten inte känner till ett specialområde innebär inte att den är dum eller obildad. Allmänheten sitter inte heller på skolbänken utan kan fritt välja att läsa, lyssna eller titta på något annat, om budskapet inte väcker och håller kvar dess intresse. Det finns många slag av populär vetenskapskommunikation: publika föreläsningar, fackböcker, kolumner och andra tidnings- och tidskriftstexter, bloggar, intervjuer i media, vetenskapsprogram på radio och tv, dokumentärer, nyhetsprogram, naturkvällar, utställningar på vetenskapscentra och museer eller varför inte kortfattade, underhållande vetenskapsframträdanden på ett Science Slam-evenemang.

Populariserad kommunikation når alla medborgare: studerande, lärare, journalister, specialister inom andra områden, beslutsfattare, finansiärer, företagare, barn och unga – samt experter inom det egna området.

Populariserad kommunikation når alla medborgare: studerande, lärare, journalister, specialister inom andra områden, beslutsfattare, finansiärer, företagare, barn och unga – samt experter inom det egna området. Det sistnämnda får mången forskare att känna sig obekväm eftersom man är rädd att forskningsresultat som förmedlas på ett allmänfattligt sätt ska te sig inexakta och banala i kollegornas ögon. Oron är dock oftast ogrundad. Snarare kan forskaren få erfara att en kollega i samma korridor eller inom ett intilliggande vetenskapsområde för första gången förstår vad forskaren faktiskt arbetar med, tack vare denna kommunikation. Populäroffentlighet fäster uppmärksamheten vid olika frågor och visar hur de intresserade kan få tag på mer detaljerad information. Sådan offentlighet ger forskning och forskare synlighet i samhället och gör dem mer kända. I offentligheten blir forskaren ofta en representant för hela sitt vetenskapsområde.

Forskares inställning till populäroffentlighet har blivit mer positiv. Forskare kommunicerar på ett populariserande sätt bland annat för att de vill rätta till missförstånd och se till att den information som sprids i samhället är korrekt. Ogrundade uppfattningar av många slag frodas på internet och tävlar med den vetenskapliga informationen. Forskare ser det som sin skyldighet att berätta om sina forskningsresultat för det samhälle som finansierat deras forskning. Allmän offentlighet upplevs som viktig även för att locka ungdomar att studera och forska inom det egna området. Ofta nämns även att offentlighet gör det lättare att få forskningsfinansiering. Instanser som finansierar forskning förväntar sig numera att forskarna, som en del av ett lyckat projekt, informerar allmänheten om sin forskning (science outreach).

Vetenskapsmäns arbete för att popularisera vetenskapskommunikation stöds och belönas dock inte i tillräckligt hög grad i dagsläget. Populariserad vetenskapskommunikation är vetenskapsinstitutionernas tredje uppgift när den är som bäst: att interagera med och påverka samhället. I många vetenskapsprogram betonas dialogen mellan vetenskapen och medborgarsamhället, vetenskapens deltagande i samhället och även medborgarnas medverkan i diskussionen om vetenskapen.

Erkki Karvonen, professor i informationsforskning och kommunikation, Uleåborgs universitet