Hur undvika rovtidskrifter?

4.2.2019

”Rovförläggare” tar ut författaravgifter, men sköter inte till vetenskapsförlag hörande uppgifter.

Fick du en artikelförfrågan från en ny topptidskrift efter en konferens? Godkändes ditt manuskript som sådant bara några dagar efter att du skickat in det? Läste du en forskningsartikel som presenterade en vårdmetod som biter på alla kända cancerformer? Om detta låter bekant har du stött på förlagsvärldens predatorer.

Beteckningen predatory open access syftar på förlag och tidskrifter som bryter mot god vetenskaplig praxis och missbrukar nya utgivningsmodeller. Dessa ”rovtidskrifter” avkräver författarna en avgift, men sköter inte till vetenskapsförlag hörande uppgifter såsom att genomföra kollegial granskning och arkivera gamla nummer. Med andra ord publiceras vad som helst utan hänsyn till om forskningsresultaten är riktiga eller äkta, så länge författaren betalar. Sådana predatorer finns bland bok- och tidskriftsförlag, konferensarrangörer och tjänster för bibliometri, men i denna artikel behandlas främst tidskrifter.

Predatorer finns bland bok- och tidskriftsförlag, konferensarrangörer och tjänster för bibliometri, men i denna artikel behandlas främst tidskrifter.

Öppen vetenskap (open science) har medfört radikala förändringar inom vetenskapspublicering. Öppet och avgiftsfritt tillgängliga open access-tidskrifter finansierar i allmänhet sin verksamhet genom att ta ut publiceringsavgifter (article processing charges, APCs), snarare än genom prenumerationsavgifter. Redaktionskostnaderna för tidskrifterna har överförts från läsarna, dvs. i praktiken de vetenskapsbibliotek som beställer in material, till författarna. Denna affärsmodell har gett upphov till en grupp ohederliga aktörer som är intresserade av snabba pengar. I praktiken är en webbplats och e-postadress från en kostnadsfri tjänsteleverantör det enda som behövs för att grunda en sådan ”publikation” eller arrangera en falsk konferens. Tröskeln är låg för bedragare, eftersom kostnaderna är små eller rentav obefintliga.

Det finns tills vidare inte många vetenskapliga studier om fenomenet. Antalet rovtidskrifter, och antalet artiklar som publicerats i dem, ser dock ut att ha mångdubblats på några år.

Det finns många slag av ohederliga aktörer. En del av tidskrifterna kan verka i en gråzon, och till exempel publicera omtvistade bidrag fastän utlåtanden från den kollegiala granskningen rekommenderat refusering. Vissa kan bjuda in experter från helt fel bransch som granskare. Det finns också sådana fall där tidskriftsredaktionen består av påhittade personer eller där verkliga personers namn plockats in i redaktionen utan deras vetskap eller mot deras vilja. Publikationernas innehåll kan vara helt eller delvis plagiat, eftersom det inte finns någon kvalitetsgranskning. Om det finns någon typ av process för kollegial granskning kan de utlåtanden som skickas till författarna vara så allmängiltiga att de skulle kunna gälla vilken text som helst. Om bedömningsprocessen genomförs anonymt kan granskaren vara vem som helst, kanske tidningens grundare, en studerande, en lekman eller till och med en robot.

Karriärutvecklingen och vetenskapens trovärdighet i vågskålen

De främsta forskningsfinansiärerna, såväl i Finland som internationellt, kräver att forskningsresultaten publiceras öppet. Därför finns det en efterfrågan på öppna publikationskanaler. Många forskare vill också av principskäl publicera genom kanaler där forskningsresultaten är kostnadsfritt tillgängliga för alla intresserade.

Ett typiskt drag hos rovtidskrifter är aggressiv e-postmarknadsföring med målet att locka forskare att bli författare, redaktionsmedlemmar eller granskare. Att publicera sig i en sådan tidskrift kan till en början verka smart: publikationsbeslutet fattas snabbt, rentav inom några dagar, författaravgifterna tenderar att vara lägre än i andra kanaler och publikationen uppfyller finansiärernas krav på öppenhet. Ofta lovar bedragarna också för mycket om sina tidskrifter. Tidskriftens webbplats kan innehålla kända företags och referensdatabasers logotyper, förfalskade impaktfaktorer och lovordande slogans.

Vilken skada gör det att publicera via sådana kanaler? För det första kan tillämpning av felaktiga forskningsresultat till exempel i vårdarbete äventyra patienternas hälsa. Samtidigt försvagar de allmänhetens och beslutsfattarnas förtroende för vetenskapen. Dessutom kan det komma som en överraskning för författaren att förlaget tar betalt för att publicera texten. Tidskriften har inte nödvändigtvis berättat om avgiften på förhand, eller så är villkoren oklara. Om författaren vill återkalla sin artikel kan det hända att förläggaren vägrar. Då är det inte längre möjligt att erbjuda forskningsartikeln till en annan vetenskapstidskrift. Att en studie publicerats i en rovtidskrift som en del av en artikelavhandling kan påverka hela disputationsprocessen.

Forskarens rykte kan också hamna i vågskålen. Hans eller hennes omdöme kan ifrågasättas, eller så kan publiceringen i en rovtidskrift betraktas som ett medvetet val från forskarens sida, för att kringgå den kollegiala granskningen och i meritförteckningen kunna lägga till en publikation som skenbart uppfyller kriterierna på vetenskaplighet. En sådan publicering kan innebära en förlorad författaravgift, men en allvarligare följd är att det kan äventyra karriärutvecklingen.

När bör varningsklockorna börja ringa?

Rovtidskriftens ämnesområde är ofta mycket brett. Detta är ett led i strävan att få in så många artiklar som möjligt. Titeln kan vara något i stil med International Journal of Science, Technology & Education Research eller Journal of Nature and Science. Tidskrifterna använder sig gärna av förkortningar – kanske för att ge ett officiellt intryck. Rovtidskrifter räknar ofta upp olika indexeringstjänster där deras publikation ingår. Det är alltid en bra idé att kontrollera med den ursprungliga källan huruvida detta faktiskt stämmer.

När man väljer publikationskanal är det bra att använda olika databaser som kräver att de indexerade tidskrifterna tillämpar kollegial granskning.

När man väljer publikationskanal är det bra att använda olika databaser som kräver att de indexerade tidskrifterna tillämpar kollegial granskning. Sådana är exempelvis Directory of Open Access Journals (DOAJ), Web of Science, Scopus, Medline, ERIH PLUS samt Norges, Danmarks och Finlands olika system för klassificering av publikationskanaler (i Finland Publikationsforum). Parallell granskning av flera olika källor ger det bästa resultatet. Om tidskriften är indexerad i till exempel Web of Science, DOAJ och Scopus, och Publikationsforum därtill har kategoriserat den som en publikation i nivå 2, är det sannolikt frågan om en pålitlig publikationskanal.

För att sålla ut suspekta tidskrifter och förlag har många använt sig av webbplatsen ”Beall’s List”, sammanställd av Jeffrey Beall, bibliotekarie vid University of Colorado, Denver. Listan lades dock oväntat ner i januari 2017. Bealls kriterier kan ändå användas för att identifiera rovtidskrifter. Utöver ovan nämnda egenskaper lönar det sig att vara uppmärksam på följande varningstecken:

Tidskriftens redaktion

  • samma person är chefredaktör för förlagets alla tidskrifter
  • chefredaktörens och redaktionsmedlemmarnas namn och/eller organisation anges inte
  • titeln antyder att tidskriften är internationell, medan redaktionen är lokal

Affärsverksamhet

  • publiceringsverksamheten är inte transparent
  • arkiveringen av artiklarna är inte säker, därför försvinner allt innehåll om webbplatsen försvinner
  • utgivaren grundar ett stort antal tidskrifter på samma gång
  • utgivaren berättar inte öppet att man tar ut en författaravgift
  • utgivaren hindrar sökmotorers åtkomst till innehållet

Ärlighet

  • tidskriftens namn är vilseledande exempelvis geografiskt eller innehållsmässigt
  • titeln är identisk med eller liknar titeln på en annan existerande vetenskapstidskrift
  • utgivarens åtgärder mot missbruk, såsom plagiering, är bristfälliga

Övrigt

  • publikationskanalens webbplats håller låg kvalitet (många annonser, skrivfel, bilder och logotyper av dålig kvalitet)
  • målgruppen och ämnesområdet är breda eller otydligt avgränsade
  • kanalen publicerar texter som tidigare utgivits på annat håll, utan att ange den ursprungliga källan
  • det sker ingen korrekturläsning eller editering av manuskript före publicering
  • kanalen publicerar lekmannaskrifter, polemiska ledarartiklar eller pseudovetenskap
  • utgivaren avslöjar inga andra kontaktuppgifter än en generell e-postadress eller ett responsformulär
  • utgivaren anger inte sin fysiska verksamhetsort

Så kallade kapade tidskrifter är ett kapitel för sig. Det kan vara nästan omöjligt att känna igen dem, eftersom det är frågan om identitetsstöld. Bedragaren kan kapa en etablerad vetenskapsutgivares domännamn, om utgivaren glömmer att registrera det på nytt i sitt eget namn när den tidigare registreringstiden löpt ut. Den intet ont anande användaren kanske matar in användarkoder eller kreditkortsuppgifter som då hamnar i händerna på kaparna.

Dessa problem berör förstås inte enbart open access-publicering. Det är också bra att hålla i bakhuvudet för det första att inte alla open access-tidskrifter uppbär författaravgifter, och för det andra att en författaravgift inte nödvändigtvis innebär att publikationskanalen är ohederlig. Det är inte möjligt för en lista eller databas att ständigt hålla sig uppdaterad i en snabbt föränderlig situation, därför är det särskilt viktigt att själv utforska publikationskanalerna och kritiskt bedöma innehållet. Gruppen International Committee of Medical Journal Editors konstaterar i sina nya rekommendationer att författare som lämnar in ett manuskript för publicering är skyldiga att bedöma tidskriftens ärlighet, bakgrund, praxis och rykte. Den egna organisationens bibliotek kan hjälpa till med att välja en lämplig publikationskanal. Det lönar sig förstås också att höra sig för om forskarkollegornas synpunkter.

Vid bedömning av tidskrifter och förlag kan följande källor komma till nytta:

Anna-Sofia Ruth är en informationsspecialist i Tampere University och har arbetat som en planerare i Publikationsforum vid Vetenskapliga samfundens delegation.


Ytterligare information:

Beall, Jeffrey (2012). Predatory publishers are corrupting open access. Nature 489: 179. http://dx.doi.org/10.1038/489179a
Bohannon, John (2013). Who’s afraid of peer review? Science 342, 60–65. http://dx.doi.org/10.1126/science.342.6154.60
Bohannon, John (2015). Feature: How to hijack a journal. Science, November 19. http://dx.doi.org/10.1126/science.aad7463
Butler, Declan (2013). Investigating journals: The dark side of publishing. Nature 495, 433–435. http://dx.doi.org/HYPERLINK "http://dx.doi.org/10.1038/495433a"10.1038/495433a
Butler, Declan (2013). Sham journals scam authors. Nature 495, 421–422. http://dx.doi.org/10.1038/495421a
Laakso, Mikael & Kere, Juha (2015). Tieteellisen julkaisemisen muutokset – kasvukipuja ja avoimuuden haasteita. Tieteessä tapahtuu 33: 3, 16–19. http://journal.fi/tt/article/view/50770
Mehrpour, Saeed & Khajavi, Yaser (2014). How to spot fake open access journals. Learned Publishing 27, 269–274. http://dx.doi.org/10.1087/20140405
Pincock, Stephen (2013). Publishing: Open to possibilities. Nature 495, 539–541. http://dx.doi.org/10.1038/nj7442-539a
Shen, Cenyu & Björk, Bo-Christer (2015). ‘Predatory’ open access: a longitudinal study of article volumes and market characteristics. BMC Medicine 13: 230. http://dx.doi.org/10.1186/s12916-015-0469-2
Singh Chawla, Dalmeet (2017). Mystery as controversial list of predatory publishers disappears. Science, January 17. http://dx.doi.org/10.1126/science.aal0625