Språkexpertens roll i vetenskapspublicering

Det är dåck svårt att skilja mellan innehåll och språkkvalitet. Många forskare publicerar sina forskningsrön med den språkresurs som är vitt använd i den akademiska världen – på vetenskapens lingua franca, numera engelska. Detta innebär att forskare måste kommunicera om sitt tema på engelska för att få synlighet för sin forskning i framstående publikationer och på konferenser.

Det kan vara svårt för forskare att kommunicera om sin forskning, dess innehåll och betydelse. Ännu mer utmanande är situationen om kommunikationen sker på ett språk som är främmande för forskaren. Det lönar sig dock inte att ge upp, eftersom största delen av världens forskare måste kommunicera på ett främmande språk och det finns många slags hjälp till stöd för skrivandet.

En del forskare anlitar språkexperter. Språktjänster kan sökas på egen bekostnad eller vara en del av det serviceutbud som forskningsinstitutet finansierar för sina forskare. Sådana experttjänster omfattar oftast undervisning i vetenskapligt skrivande på engelska samt översättning och språkgranskning av engelskspråkiga texter.

Forskare som skaffar sakkunnigtjänster via egen finansiering är fria att från utbudet välja de tjänster som de anser behöva. Vid forskningsinstituten kan man däremot endast erbjuda vissa tjänster till stöd för vetenskaplig publicering, bara undervisning och språkgranskning till exempel.

Både i undervisning och vid språkgranskning är det forskarens eget ansvar att producera en publikation på engelska.

Både i undervisning och vid språkgranskning är det forskarens eget ansvar att producera en publikation på engelska. Avsikten är att undervisningen ska stödja forskaren före och under skrivprocessen, medan språkgranskningen stöder efteråt.

Bakgrunden till tjänsterna är tanken att skrivprocessen på engelska kan delas upp och att olika aktörer kan hållas ansvariga för produktionen av dessa delar. Enligt synvinkeln är det alltså fråga om en tydlig arbetsdelning mellan en forskare som producerar innehåll och en språkexpert som producerar språklig kvalitet. Både min egen undersökning och tidigare forskning i ämnet utmanar dock denna uppfattning.

Vetenskaplig publicering på engelska – mångspråkigt och sektorsövergripande samarbete

Många olika aktörer deltar i vetenskaplig skrivande och i synnerhet i produktionen av vetenskapliga publikationer på engelska. Inom forskningen av akademisk skrivande kallas dessa aktörer ”litterära förmedlare” (literacy brokers). De kan delas in i två kategorier: ”akademiska förmedlare” (academic brokers) och ”språkliga förmedlare” (language brokers).

Akademiska förmedlare omfattar till exempel forskarkollegor, mentorer och handledare samt kollegiala bedömare och chefredaktörer för publikationer. Språkliga förmedlare för sin del är de språkexperter som deltar i vetenskapliga publiceringsprocesser.

Arbetsdelningen mellan akademiska innehållsproducenter och språkexperter kan verka tydlig. Enligt undersökningar kan ansvaren ofta delas mer eller mindre tydligt först efter samråd. En del forskare behöver till exempel mer stöd för att slipa språket i sina manuskript än andra. Språkexperter kan dock också ha sakkunskap inom specifika vetenskapsområden, vilket gör det lättare att kommentera språket och redigera texter för publicering mer djupgående.

Varje engelsk forskningspublikation är en unik kombination av sektorsövergripande kompetens hos innehålls- och språkexperter som deltar i publiceringsprocessen.

Förhandlingar behövs, eftersom varje engelsk forskningspublikation är en unik kombination av sektorsövergripande kompetens hos innehålls- och språkexperter som deltar i publiceringsprocessen. Det är då olika aktörers ansvar att identifiera sin kompetens, sina behov och sin potential att bidra till publiceringen av undersökningen – och dessutom kommunicera tydligt om detta med andra aktörer för att samarbetet blir smidigt.

Ansvarsdelningen mellan forskare och språkgranskare

Vid forskningspublicering är språkgranskningen sannolikt den mest använda av språktjänsterna. Det är en riktad, snabb och relativt förmånlig enskild åtgärd för att göra en artikel färdig för publicering – jämfört med undervisning i akademisk skrivande på engelska eller översättning av manuskriptet till engelska. Forskaren producerar först manuskriptet på engelska och ger fullmakt till språkgranskaren att kommentera manuskriptets språkdräkt och språkliga smidighet.

Vanligen söker en forskare sig frivilligt till språktjänsten.  På så sätt berättigar språkexpertens roll till ingripande i forskarens språkbruk och förpliktar hen ta ansvar för textens språkliga kvalitet.

Språkgranskning, korrekturläsning eller språkvård?

I praktiken varierar såväl forskarnas förväntningar på språkgranskningen som tjänsteutbudets innehåll mycket.

I snårskogen av serviceutbud erbjuder man likartade tjänster under brokiga namn – såväl korrekturläsning, språkvård och språkgranskning som redigering finns. Dessutom kan språkgranskning beställas utomlands, och de engelska namnen för tjänster är inte alls tydligare än de finländska. Det är alltså inte konstigt att en forskare ibland kan ha svårt att förstå vilken av de tjänster som erbjuds som bäst lämpar sig för just forskarens behov.

Redan för en tjänsteleverantör varierar enskilda språkgranskares förmåga att ta ställning till språket i manuskript inom olika branscher. En del av språkgranskarna är mycket specialiserade på vissa områden, medan andra anser att deras tjänster lämpar sig för alla branscher.

Även forskarnas och de enskilda manuskriptens behov varierar. Ibland behövs det bara att snabbt lägga sista handen vid texten, ibland genomgår språkgranskaren en lång e-postkorrespondens med forskaren om ed exakta ordvalen, så att både forskaren och språkgranskaren kan vara nöjda med resultatet.

Man får vad man betalar för?

Ofta definierar tjänsteleverantören uppdragets innehåll eller erbjuder några alternativa serviceformer, av vilka kunden själv kan välja det mest lämpliga. Förstår alla forskare dock skillnaderna mellan de olika tjänsterna eller ens vilken slags tjänst som är bäst för dem? Det är inte nödvändigtvis klart för forskaren i vilka aspekter språkgranskningen ingriper, om det i avtalet sägs att tjänsten inkluderar en grammatikkontroll, men exkluderar eventuella strukturella problem i texten. Det kan alltså hända att forskaren och språkgranskaren, trots på förhand fastställda serviceavtal, hittar sig själva vid förhandlingsbordet (åtminstone via e-post) för att dra upp riktlinjer för tjänsternas innehåll.

Enligt min undersökning verkar forskarna ofta önska en mer betydande insats av språkgranskaren än vad språkgranskaren själv anser sig kunna göra.

Enligt min undersökning verkar forskarna ofta önska en mer betydande insats av språkgranskaren än vad språkgranskaren själv anser sig kunna göra. Det kan dock också hämna sig att ingripa på djupet. Ibland kan forskarna slå vakt om sina idéer eller till och med bevaka sina resultat svartsjukt, och det enda de behöver av språkgranskningen är en finslipning – ibland till och med den motvilligt.

I definitionen av språkgranskningen är serviceavtalet alltså i bästa fall en vägvisare och i värsta fall en skrift i vatten. I början av anställningsförhållandet gör språkgranskarna ofta en trevare: de använder olika strategier för att fastställa det servicekoncept som lämpar sig bäst för just den här kunden. Språkgranskningen är alltså, i synnerhet i början av kundrelationen, ofta samtidigt både att erbjuda tjänsterna och kartlägga serviceformen.

På basis av tidigare forskning i ämnet vet man att engelska språkgranskningstjänster i huvudsak koncentrerar sig på enskilda korrigeringsförslag på satsnivå och att forskarna ofta är nöjda med tjänsterna. Detta är dock inte en tillräckligt exakt beskrivning av vad språkgranskningen i praktiken omfattar, eftersom det även inom en enskild mening kan finnas språkdrag som språkgranskaren anser problematiska, men sådana att hen inte kan ingripa i dem på egen hand.

Det skulle vara en förhastad slutsats att forskaren ansvarar för manuskriptets innehåll som helhet och att språkgranskarens roll förblir att ta hand om satsernas språkriktighet utan att ingripa i innehållet. I min egen doktorsavhandling har jag upptäckt att ansvarsfördelningen är ansenligt mer situationsbunden och komplicerad.

Innehåll eller form

Allt beror i sista handen på att det är mycket svårt eller nästan omöjligt att se innehållsproduktion och språklig kvalitet som åtskilda åtgärder. Enskilda ordval eller satskonstruktioner är inte irrelevanta med tanke på textens betydelseinnehåll. Till exempel alltför vardagliga uttryck anses ofta olämpliga inom forskningsspråkets register och på engelska använder man en slutbetonad informationsföljd (end weight) för att markera skillnader mellan ny och gammal information, underlätta läsförståelse och förutse en övergång till ett nytt tema. Till och med kommatecknets placering kan förändra meningens innehåll. Detta är fenomen på satsnivå som språkgranskarna ofta ingriper i.

Det är mycket svårt eller nästan omöjligt att se innehållsproduktion och språklig kvalitet som åtskilda åtgärder.

Det är nog nödvändigt att fråga om språkgranskaren ensam kan formulera dessa språkdrag på ett sätt som är optimalt för innehållet. Alltså så att författarens ursprungliga idé bevaras även om språket är mer slipat, i synnerhet om manuskriptets vetenskapsområde eller ämne är mycket specifikt eller mer främmande för språkgranskaren? Och tänk om forskaren har begränsade språkkunskaper och därför inte kan se en förändring i innehållet i sitt eget manuskript?

Det krävs alltså att språkgranskaren är lyhörd för gränserna för sin kompetens och informera forskaren om dem. Forskaren kan å sin sida inte förvänta sig att produktionen av språkkvalitet helt kan utkontrakteras, eftersom ingen språkgranskare är specialist på innehållet i alla texter hen granskar. Det innehåll och den form som betjänar forskarens ursprungliga idé kan alltså produceras i samarbete med språkgranskaren, men forskaren har alltid det slutliga ansvaret för resultatet. Internationella och nationella rekommendationer om upphovsmannaskapet utgår från att typiskt endast innehållsproducenternas insats, som har definierats som betydande, erkänns när publikationens upphovsmän listas i manuskriptet. Erkännandet av upphovsmannaskapet innebär också ett forskningsetiskt ansvar över innehållet. Därför kan språkgranskaren inte hållas ansvarig för innehållsproduktionen om hens kontribution som publikationens författare inte erkänns.

Ansvar för språkets kvalitet

Vanligen går språkgranskningen utan större problem. Identifiering av vars och ens egen roll, lång samarbetshistoria, gemensamma vetenskapliga intressen eller åtminstone delvis gemensam språkkapital garanterar i allmänhet att författaren och språkgranskaren tillsammans kan bearbeta de språkliga problem som identifieras i manuskriptet.

Forskaren och språkgranskaren är dock inte de enda aktörerna som bidrar till språkets eller manuskriptets kvalitet i vetenskapspublicering. Även vetenskapsvärldens grindvakter har sina egna åsikter om hur språket i publikationer ska se ut. Åsikterna om hur en forskningspublikation av hög språklig kvalitet ska se ut samt vem som ska ansvara för kvaliteten på skrivandet kan vara motstridiga.

Till exempel språkgranskarens ansvar i en forskningspubliceringsprocess kan bli oklarare, om forskaren under tidspress granskar ett manuskript som inte färdigställts och vars vetenskapliga kontribution ännu inte är särskilt klar för forskaren själv. Då kan det vara svårt att uppfatta om den tråkiga responsen som fåtts under kollegiala bedömningen och som nagelfar texten i slutändan gäller ett ofullbordat argument eller en språkdräkt som avviker från den nativa standarden.

Maktutövning avslöjas

En del av de aktörer som deltar i vetenskapspublicering har större makt att bestämma om hur språket ska se ut.  Grindvakter i vetenskapspublicering har sitt ord med i laget när det gäller vilka artiklar som ska publiceras. Ibland kommer publiceringen av sig för att texten har språkproblem trots språkgranskningen, vilket försätter språkgranskaren i en svår ställning professionellt sett. I sådana fall finns det troligen många komplexa faktorer som bidrar till situationen, men vissa saker kan jag lyfta fram utifrån min egen undersökning.

Grindvakter i vetenskapspublicering är sällan språkexperter själv, till skillnad från språkgranskare. Då kan det vara svårt att ge även befogad negativ språkrespons. Det kan vara svårt för kollegiala bedömare och publikationens huvudredaktör att fastställa eller specificera vad som är problematiskt i manuskriptets språk.  Den respons där det i korthet konstateras att språket är problematiskt eller oklart, att texten kräver språkgranskning eller är dåligt skriven eller att språket kräver arbete berättar i slutändan inte mycket för forskaren. Risken i oklar respons är att forskarens och språkgranskarens korrigeringar inte ger det resultat som den kollegiala bedömaren önskar och att cirkeln börjar om igen. Då slösar man bort tid och mänskliga resurser för var och en som deltar i processen.

Det skulle vara bra att utreda och synliggöra ansvarsfördelningen mellan de aktörer som deltar i engelskspråkig vetenskapspublicering.

Emellertid har språkgranskaren som språkexpert ofta syn och förmåga att avväga på vilken nivå språkproblemen i manuskriptet ligger. Det kan bli ett problem att det är svårt att skilja mellan innehållet och språkets kvalitet och att enligt det allmänna antagandet är det möjligt att göra en sådan skillnad. På basis av mitt eget material är språkgranskare ofta väl medvetna om gränserna för sin egen kompetens och använder diskreta metoder för att informera forskaren om dem. Ofta markerar språkgranskaren svårförståeliga punkter i texten och riktar forskarens uppmärksamhet på dem utan att egentligt ingripa i språkbruket. Men om forskaren inte har förmåga eller tid att lösa problemet på egen hand eller i samarbete med språkgranskaren, kan problemet komma upp på nytt i responsen från den kollegiala bedömningen. Om det i argumentationen till manuskriptet finns ett problem som påverkar textens begriplighet, är det mycket svårt för någon utomstående att rätta till det.

Språkgranskaren är också sällan den sista person som ingriper i manuskriptet innan det lämnas in för kollegiala bedömningen. Ofta gör forskaren ändringar själv i sista minuten, och hinner inte alltid låta språkgranskaren gå igenom de tillsatta delarna på nytt. Publikationsprocesser är långa och forskaren och språkgranskaren kan inte nödvändigtvis efter flera månader eller ett år komma ihåg om den problematiska delen av texten ursprungligen var språkgranskad eller inte. Om responsen på språket i en sådan situation är därtill ungefärlig, blir det en snygg soppa.

Med tanke på vetenskapspubliceringen skulle det vara bra att utreda och synliggöra ansvarsfördelningen mellan de aktörer som deltar i engelskspråkig vetenskapspublicering. De aktörer som deltar i publiceringsprocessen kan också kritiskt observera sin egen roll och de givna ansvarsfördelningarna. Detta skulle hjälpa alla medlemmar i den sektorsövergripande och flerspråkiga expertgruppen att fastställa omfattningen och gränserna för sin expertis och att förfara ansvarsfullt inom vetenskapspublicering.

Hanna-Mari Pienimäki är doktorand vid Helsingfors Universitet. Hon skriver sin doktorsavhandling inom projektet Kielen säätely yliopistomaailmassa (Språkreglering inom universitetsvärlden, LaRA).

_{Ytterligare information:}

_{Burgess, S. & Lillis, T. M. (2013) The contribution of language professionals to academic publication: multiple roles to achieve common goals. I Matarese, V. (2013). Supporting research writing: Roles and challenges in multilingual settings. Oxford: Chandos Publishing.
Lillis, T. M. & Curry, M. J. (2010). Academic writing in a global context. Milton Park, Abingdon; N.Y.: Routledge.
Lillis, T. & Curry, M. J. (2015). The Politics of English, Language and Uptake: The Case of International Academic Journal Article Reviews. AILA Review, 28(1), s. 127. doi:10.1075/aila.28.06lil
Matarese, V. (2013). Supporting research writing: Roles and challenges in multilingual settings. Oxford: Chandos Publishing
Pienimäki, H-M. (kommande) Language professionals as regulators of academic discourse. Avdelningen för språk, Helsingfors universitet.
Solin, A. & Hynninen, N. (2018). Regulating the language of research writing: Disciplinary and institutional mechanisms. Language and Education, 32(6), s. 494-510. doi:10.080/09500782.018.1511727}