Forskningsetiskt system för självreglering: Finlands modell steg för steg

29.11.2018

Den finländska modellen är en uppskattad pionjärmodell för ett europeiskt system för forskningsetisk självreglering.

En av de äldsta samlingarna av forskningsetiska anvisningar på nationell nivå, som fastställer vad oredlighet i forskning är och hur den utreds, finns i Finland. Den finländska modellen är en internationellt känd och uppskattad pionjärmodell för ett europeiskt system för forskningsetisk självreglering inom vetenskapssamfundet. Den här artikeln presenterar modellens utgångspunkter och huvuddrag, och beskriver hur modellen fungerar i praktiken. Artikeln ger också råd i hur ett liknande system i tillämpliga delar skulle kunna införas exempelvis i ett annat land eller i en annorlunda forskningskultur. Artikeln riktas till en internationell läsekrets och är avsedd som översikt över det finländska förfarandet vid utredning av oredlighet i forskning. Den kan läsas parallellt med de av Forskningsetiska delegationen upprättade anvisningarna God vetenskaplig praxis och handläggning av misstankar om avvikelser från den i Finland, det vill säga GVP-anvisningarna, som har publicerats på finska, svenska och engelska.

I Europa tillämpas år 2018 många olika nationella verksamhetsmodeller för utredning av forskningsetiska oegentligheter. Det finns också länder som inte ännu har något nationellt system. När det gäller att definiera oredlighet i forskning, reda ut misstankar och döma ut sanktioner tillämpas två huvudsakliga verksamhetslinjer: å ena sidan modeller som bygger på lagstiftning, å andra sidan modeller som bygger på självreglering inom vetenskapssamfundet. Om GVP-utredningen bygger på lagstiftning är grov oredlighet i forskning samtidigt ett brott. Så är inte fallet om ett system för självreglering tillämpas: då korrigerar vetenskapen sig själv genom att följa akademisk praxis. Då genomför vetenskapssamfundet utredningen internt och utdömer sanktioner enligt de spelregler som man gemensamt enats om.

Utgångspunkten är utöver vetenskapssamfundets interna kontroll att vetenskapen är öppen och transparent, samt att det finns ett ömsesidigt förtroende mellan forskare och forskningsorganisationer.

I Finland används ett system som bygger på de första nationella anvisningarna från år 1994 om att känna igen och reda ut avvikelser från god vetenskaplig praxis (GVP). Utgångspunkten är utöver vetenskapssamfundets interna kontroll att vetenskapen är öppen och transparent, samt att det finns ett ömsesidigt förtroende mellan forskare och forskningsorganisationer. Systemet lämpar sig väl för den typ av demokrati som råder i Finland.

Forskningsetiska delegationen övervakar forskarnas redlighet och vetenskapens kvalitet i Finland

I Finland bygger universitetens verksamhet på självstyre och vetenskapens frihet. Den verksamhet som bedrivs inom Finlands högskolor och forskningsinstitut styrs av undervisnings- och kulturministeriet, som också är den huvudsakliga finansiären. Forskningsetiska delegationen (TENK) grundades år 1991 genom en parlamentarisk förordning. Delegationen är undervisnings- och kulturministeriets sakkunnigorgan, som har till uppgift att främja forskningsetik och förebygga oredlighet i forskning i Finland.

Ministeriet utnämner för en treårsperiod delegationens tio medlemmar bland sakkunniga som vetenskapssamfundet föreslagit utgående från vetenskapliga – inte politiska – meriter. Dessa personer är respekterade medlemmar av vetenskapssamfundet, kvinnor och män. Sakkunskap inom olika vetenskapsområden och forskningsmetoder, samt forskningsetik och juridik, ska enligt förordningen finnas representerad i delegationen.

Forskningsetiska delegationen finansieras av ministeriet och delegationens ärenden sköts av ett litet sekretariat. Ingen lön utbetalas till delegationens medlemmar, utan de deltar i möten och sätter sig in i oredlighetsfall vid sidan av sitt eget arbete.

Uppföljningsundersökningar har visat att medborgarnas förtroende för vetenskap och forskare är på hög nivå i Finland. Forskningsetiska delegationen har ett betydande samhällsuppdrag i att se till att finländarna också i fortsättningen kan lita på forskningsresultaten. Med tanke på den vetenskapliga trovärdigheten och opartiskheten är det nödvändigt att delegationen fungerar självständigt utanför forskningsinstitut, högskolor och ministeriet. Undervisnings- och kulturministeriet ingriper inte i delegationens verksamhet eller etiska linjedragningar.

Forskningsetiska delegationen har en viktig roll när det gäller att övervaka och förebygga oredlighet i forskning. Det lokala rådgivningssystem som införts i Finland år 2017 stöder detta syfte. Organisationerna utser stödpersonal för forskningsetik, och delegationen utbildar dessa personer. Stödpersonalen för forskningsetik informerar om GVP-ärenden inom sina egna organisationer, och bistår forskarna med konfidentiell och lättillgänglig rådgivning.

Tillämpning av modellen samt definition av avvikelser från god vetenskaplig praxis

Definitionen av god vetenskaplig praxis och avvikelser från denna, liksom utredning av olika fall, bygger i Finland på Forskningsetiska delegationens anvisningar God vetenskaplig praxis och handläggning av misstankar om avvikelser från den i Finland, eller GVP-anvisningarna (se www.tenk.fi). Forskningsetiska delegationen har utarbetat anvisningarna i samarbete med vetenskapssamfundet. Finland har över 20 års erfarenhet av att tillämpa anvisningarna och se till att de fungerar smidigt. Anvisningarna uppdaterades senast år 2012.

Anvisningarnas verkan bygger på att alla universitet, yrkeshögskolor och övriga forskningsorganisationer som omfattas av offentlig finansiering, samt de viktigaste vetenskapsfinansiärerna, frivilligt förbinder sig att följa dem.

Anvisningarna inleds av en beskrivning av vad som kännetecknar god vetenskaplig praxis. Dit hör exempelvis att ta vederbörlig hänsyn till arbete som andra forskare utfört tidigare, avtala om upphovsmannaskap mellan medlemmar i en forskningsgrupp, eller krav på ojävighet eller beskrivning av arbetsgivarens informationsansvar och annat ansvar. Först därefter definierar anvisningarna avvikelser från god vetenskaplig praxis samt den utredningsprocess som tillämpas vid misstänkt avvikelse.

Avvikelser från god vetenskaplig praxis indelas i Finland i två kategorier. Den allvarligaste kategorin är oredlighet, dit hör fabricering av observationer, förfalskning och plagiering. Denna indelning (fabrication, falsification, and plagiarism) kallas internationellt FFP-indelningen. Speciellt för det finländska systemet är att stöld av en annan forskares idé eller forskningsplan nämns separat som oredlighet.

Den kategori som är lindrigare än oredlighet är försummelse av god forskningspraxis, dit hör grov underlåtenhet i olika faser av forskningsarbetet. Sådan underlåtenhet kan till exempel vara självplagiering eller att med avsikt underlåta att nämna en forskare bland upphovsmännen till en sampublikation. Sådana oacceptabla gärningar har även inkluderats i European Code of Conduct for Research Integrity (All European Academies, ALLEA) som reviderats år 2017.

De finländska anvisningarna förtecknar även övriga ansvarslösa förfaranden, såsom att en forskare överdriver sin meritförteckning eller vilseleder allmänheten i media. Sådana förfaranden kan i de allvarligaste fallen betraktas som avvikelser från god vetenskaplig praxis.

GVP-anvisningarna tillämpas inom samtliga vetenskapsområden i Finland. Anvisningarna tillämpas på den vanliga forsknings- och publiceringsverksamheten men också på forskarnas alla beslutsfattande- och bedömningssituationer som rör vetenskap såsom referee-verksamhet och undervisningsarbete inklusive lärdomsprov för magistergraden samt doktorsavhandlingar. Anvisningarna gäller inte högskolornas grundexamensstuderande.

Det finländska förfarandet för utredning av oredlighet, det vill säga GVP-processen

Vid misstanke om oredlighet i forskning ligger forskarens karriär – anseende och heder – i vågskålen. Därför innebär processen att utreda oredlighet i forskning alltid en mycket tung upplevelse för forskarna. Detta gäller såväl den som framfört misstanken, som i allmänhet själv är ”offer” för fallet, som den misstänkta, även om misstanken i slutändan skulle visa sig vara grundlös. Det är därför nödvändigt att fallet reds ut på ett grundligt och opartiskt sätt, och att alla parter i utredningen hörs. GVP-processen i Finland säkerställer parternas rättsskydd.

Utredning av misstanke sker i enlighet med GVP-processen inom den forskningsorganisation där den misstänkta forskaren arbetar. Vid allvarlig misstanke om oredlighet inrättas en särskild utredningsgrupp. I gruppen ska ingå sakkunniga inom det aktuella vetenskapsområdet, samt en sakkunnig inom juridik. I gruppen bör också ingå minst två personer som inte hör till den organisation som verkställer utredningen. Processen leds av forskningsorganisationens högste ledare, i universiteten rektorn, som har till uppgift att övervaka hela organisationens intressen och prioritera dem framom enskilda avdelningars, fakulteters, eller vetenskapsområdens intressen. Ledaren kan genomföra ett snabbare förundersökningsförfarande när det rör sig om antingen uppenbar oredlighet eller lindriga fall. Att alla beaktansvärda misstankar utreds på ett transparent sätt genom en övervakad GVP-process är framför allt till fördel också för den organisation vars verksamhet misstänkliggjorts. Samtidigt tryggas organisationens vetenskapliga trovärdighet och anseende. Enligt den finländska modellen ansvarar den utredande organisationen för alla kostnader för utredningen.

Om en grov avvikelse från god vetenskaplig praxis konstateras innebär det att den forskare som blivit ertappad med oredlighet mister sitt anseende. Dessutom ska konstaterade fel och oförrätter korrigeras exempelvis i publikationens förteckning över upphovsmän, på det sätt som definieras i GVP-anvisningarna. Parterna och vetenskapssamfundet inom ifrågavarande område, liksom Forskningsetiska delegationen och finansiärerna, ska delges resultatet av utredningen. Ifrågavarande forskningsorganisation beslutar om övriga påföljder. Om fallet inbegriper exempelvis misstankar om ekonomiska oegentligheter eller andra lagbrott, behandlas dessa i en separat rättsprocess i enlighet med Finlands lag.

En väsentlig beståndsdel i GVP-processen är att parterna, om de är missnöjda med utredningens slutresultat eller processens förlopp, inom sex månader kan be om ett utlåtande av ett oberoende externt organ, det vill säga Forskningsetiska delegationen. I sådana fall överförs det slutliga avgörandet till Forskningsetiska delegationen. Delegationen tar i sina utlåtanden ställning enbart till forskningsetiska frågor. Den tar inte ställning till vetenskapliga meningsskiljaktigheter, och inte heller till tvister om anställningsförhållanden, som oredlighetsfall ofta hänger samman med.

Forskningsetiska delegationen får information om alla nya misstankar och utredningar. Delegationen har därför möjlighet att följa med situationens utveckling när det gäller oredlighet i forskning i Finland.

Särdrag i den finländska självreglering

Hur skapar man ett självregleringssystem som är trovärdigt och som forskarna kan lita på? Det som är unikt med den finländska modellen, i jämförelse med andra länders system, är att universitet och forskningsinstitut med sina underskrifter frivilligt förbundit sig att följa anvisningarna. I Finland är det idag helt otänkbart att exempelvis något universitet skulle avstå från att skriva under förbindelsen. Forskningsorganisationer i Finland följer i allmänhet till punkt och pricka GVP-anvisningarna och rekommendationerna i Forskningsetiska delegationens utlåtanden.

För att vetenskapssamfundets självreglering ska lyckas krävs det att det finns en organisation på nationell nivå, som övervakar att systemet fungerar och som man kan vända sig till för att överklaga processen. I Finland fungerar Forskningsetiska delegationen som en sådan forskningsetisk kommitté. Kommittén ägnar sig inte åt att själv reda ut fall, eftersom den av jävighetsskäl inte kan behandla klagomål avseende sin egen verksamhet. Det finländska systemet är mycket måttfullt om man ser till dess kostnader, med tanke på att också forskningsorganisationernas anseende står på spel. Ett motsvarande system kan införas också på annat håll, i små steg och till låga kostnader.

Ett motsvarande system kan införas också på annat håll, i små steg och till låga kostnader.

För att ett självregleringssystem ska fungera behövs minst följande fyra delfaktorer:

  1. nationella anvisningar som regelbundet uppdateras, och som definierar misstankar om oredlighet i forskningen och den process enligt vilken misstankar om oredlighet utreds
  2. universitet och övriga forskningsorganisationer som förbundit sig att följa anvisningarna (och som utreder misstankar i enlighet med dem)
  3. forskare, som är medvetna om anvisningarna och följer dem
  4. en nationell kommitté som upprättar anvisningarna och handlägger klagomål som inkommit i anslutning till dem.

Att anordna självreglering för utredning av oredlighet i forskning: steg för steg

Hur startas ett självregleringssystem enligt den finländska modellen, hur fungerar systemet i praktiken, och hur revideras det? Systemet kan skapas genom följande steg:

  • Ett nationellt beslut fattas om att införa ett forskningsetiskt självregleringssystem och grunda en forskningsetisk kommitté mellan vetenskapssamfundet och det ministerium som handhar vetenskaps- och högskoleärenden eller ett annat landsomfattande organ för vetenskapsärenden. Till vetenskapssamfundet hör forskare, universitet och andra högskolor, vetenskaps- och forskningsinstitut samt de viktigaste nationella finansieringsorganen för vetenskap.
  • Man kan lagstifta om den forskningsetiska kommitténs existens eller fatta ett parlamentariskt beslut för att kommitténs verksamhet ska bli bestående. Ett gemensamt organ, som grundats av och finansieras av nätverket av forskningsorganisationer och universitet, kan verka i bakgrunden. Ett sådant organ finns till exempel i Österrike.
  • En befattning inrättas för den forskningsetiska kommitténs generalsekreterare, med ett kontor som fysiskt ligger utanför de organisationer som verkställer utredningen. I det inledande skedet är ett sekretariat på 1–2 personer tillräckligt för att planera och genomföra kommitténs ärenden.
  • Stadgar upprättas för den forskningsetiska kommittén, och varaktig finansiering säkerställs.
  • Sedan utnämns på vetenskapspolitiska grunder medlemmarna i den kollegiala vetenskapliga kommittén, liksom dess ordförande.
  • Generalsekreteraren upprättar tillsammans med kommittén ett utkast till nationella GVP-anvisningar som minst innehåller en definition av oredlighet och utredningsprocessens förlopp. Vetenskapssamfundet och vetenskapsministeriet eller motsvarande ombes sedan att lämna feedback på utkastet, därefter godkänns anvisningarna av kommittén.
  • Anvisningar publiceras på inhemska språk och åtminstone på engelska.
  • Högskolor och forskningsorganisationer åtar sig att följa anvisningarna genom att underteckna en förbindelseblankett. Man kan anordna ett tillfälle för att gemensamt skriva under.
  • Förbindelsen förpliktar forskningsorganisationen att verka för god vetenskaplig praxis och forskningsetik inom sin egen organisation, erbjuda personalen utbildning i forskningsetik samt inleda en GVP-utredningsprocess om en anställd misstänks för oredlighet i forskning. Alla parter hörs i processen.
  • Namnen på de organisationer som förbundit sig till den forskningsetiska kommitténs verksamhet finns till allmän beskådan på kommitténs webbplats.
  • Den nationella forskningsetiska kommittén övervakar GVP-utredningsprocessen och verkar som ett organ som handlägger överklaganden.
  • GVP-anvisningarna uppdateras vid behov.
  • Andra nationella forskningsetiska rekommendationer om specialärenden kan upprättas vid sidan av GVP-anvisningarna.

Sanna-Kaisa Spoof, generalsekreterare, Forskningsetiska delegationen


Ytterligare information:

Forskningsetiska delegationen: www.tenk.fi/sv