Forskningsmaterialets kulturarvsvärde

Frågan om hur och var den ansvarsfulla forskaren ska arkivera forskningsmaterial är idag föremål för en diskussion inom forskarsamfundet i samband med frågan om öppen vetenskap.

En viktig aspekt att beakta vid analysen av forskningsmaterialets livscykel är att det även kan ha ett kulturarvsvärde för kommande generationer, och därför bör långtidsbevaras. I synnerhet kvalitativt material som samlas in i samband med humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning har ofta även ett kulturarvsvärde.

Vad är kulturarvsmaterial?

Till kulturarvsmaterial hör allt slag av material som skapas i samband med mänskligt beteende och som berättar om människans historia och hennes betydelse. I denna artikel fäster vi speciellt uppmärksamhet vid material som skapas i forskningsprocesser där informanter är med och skapar ett material, t.ex. genom intervjuer. Om detta material inte tas tillvara efter att forskningen slutförts så kan det gå förlorat för all framtid.

I Finland finns ett flertal allmännyttiga kulturarvsorganisationer som tar emot kulturarvsmaterial.

I Finland finns ett flertal allmännyttiga kulturarvsorganisationer som tar emot kulturarvsmaterial. I synnerhet Svenska litteratursällskapet i Finland och Finska Litteratursällskapet har enligt lag ett särskilt ansvar för att dokumentera kulturföreteelser och för att främja forskningens användning av insamlat kulturarvsmaterial.

Forskarens ansvar för kulturarvet

Den ansvarsfulla forskaren bör bidra till att kulturarvet bevaras. Det framgår av grundlagen, där det sägs att var och en bär ansvar för kulturarvet. Även Faro-konventionen, Europarådets ramkonvention om kulturarvets värde för samhället från 2005, som antogs av Finland 2018, betonar allas rätt till och ansvar för kulturarvet. Detta ansvar är både individuellt och kollektivt. Samfundet bör lägga särskild vikt vid bevarandet av kulturarvet och dess hållbara användning.

I de etiska principerna för humanforskning och etikprövning inom humanvetenskaperna i Finland konstateras också att ”En forskare ska respektera det materiella och immateriella kulturarvet”.

Till ansvarsfull forskning hör därför att forskaren ska beakta frågan om forskningsmaterialets kulturarvsvärde och hur ursprungsmaterialet skall arkiveras för kommande generationer då forskaren planerar och genomför materialinsamling.

Informanten och kulturarvet

När forskaren gör intervjuer där informanten berättar om sitt liv och sina erfarenheter så är detta inte enbart ett forskningsmaterial, utan också informantens egen berättelse som är informantens eget kulturarv. Alla informanter som bidrar till forskning har rätt till sin egen historia som bör bevaras för framtiden. Denna aspekt betonas speciellt när det gäller personer och grupper vars liv och kultur inte tidigare av olika anledningar synliggjorts.

Frågan om bevarande av insamlat material har också en annan etisk dimension. Små grupper i samhället har inte nödvändigtvis resurser att ställa upp för återkommande forskning. Det gäller t.ex. grupper som talar teckenspråk eller som hör till ursprungsbefolkningen. Av denna orsak betonas det i Forskningsetiska delegationens etiska principer för humanforskning och etikprövning inom humanvetenskaperna i Finland att man genom öppnande av forskningsmaterial kan minska forskningstrycket på små befolkningsgrupper.

Kulturarvsmaterial är inte per definition bundet till en specifik forskningsfråga eller en specifik disciplin. Ett material används i ett visst syfte inom den forskning som samlat in materialet, men materialet kan användas senare även för andra forskningsfrågor och av andra discipliner.

Kulturarvet kan utforskas ur många perspektiv och tolkas på nytt. Det kan t.ex. användas av författare eller konstnärer som byggstenar för skapande av ny kultur samt av amatörforskare eller enskilda för att öka individens eller gruppens självförståelse eller för identitetsbygge.

Kulturarvsarkivens juridiska och etiska ansvar

Den grundläggande principen för kulturarvsarkivens verksamhet är att arkivmaterialet ska vara så öppet som möjligt och så slutet som nödvändigt. Användningen av och tillgången till materialet i arkiven begränsas ofta av juridiska eller etiska orsaker, i synnerhet när det gäller uppgifter om levande personer. Det är i synnerhet dataskyddet som kan medföra begränsningar.

Den grundläggande principen för kulturarvsarkivens verksamhet är att arkivmaterialet ska vara så öppet som möjligt och så slutet som nödvändigt.

När ett forskningsmaterial ska arkiveras för framtiden så bör det arkiveras i dess ursprungliga obearbetade form. Om materialet bearbetas finns det stor risk för att dess kulturarvsvärde går förlorat.

Enligt dataskyddslagen får allmännyttiga kultursarvsarkiv arkivera och hantera forskningsmaterial och kulturarvsmaterial i vilket det ingår personuppgifter, inklusive särskilda personuppgifter (s.k. känsliga uppgifter). Detta innebär att kulturarvsarkiven kan långtidsarkivera sådant känsligt ursprungsmaterial som forskaren själv inte har rätt att arkivera efter att forskningen avslutats. Detta gör att kulturarvsarkiven har större rättigheter att arkivera än t.ex. Finlands samhällsvetenskapliga dataarkiv och andra motsvarande databanker.

Dessa större rättigheter medför att arkiven har ett stort juridiskt och etiskt ansvar för hur känsligt material hanteras. Detta kan t.ex. innebära att ursprungsmaterialet är slutet och endast kan öppnas efter motiverad ansökan av enskild forskare. När arkivet bedömer ansökan görs en noggrann avvägning mellan forskningens behov och informantens rättigheter.

Vad ska den ansvarsfulla forskaren göra för att sköta sitt kulturarvsansvar?

• Beakta kulturarvsaspekten då man gör finansieringsansökan, forskningsplan och datahanteringsplan.
• kontakta lämpligt kulturarvsarkiv för att diskutera om och hur materialet kan bevaras.
• Avtala om överlåtelse av materialet till kulturarvsarkiv för långtidsarkivering.
• Informera informanterna skriftligen om forskningen och att materialet arkiveras i ett arkiv samt hur det kan användas i arkivet. Arkiven har standardiserade blanketter för detta där alla juridiska och etiska aspekter har beaktats.

Kristina Linnovaara är arkivchef vid Svenska litteratursällskapet i Finland. Jonas Lång är kanslichef vid Svenska litteratursällskapet i Finland