Använder du data från sociala medier i din forskning?

Det faktum att data finns enkelt och ”fritt” tillgängligt i sociala medier häver inte behovet av rättslig och etisk prövning. Tvärtom är användningen av sådana data förenad med en stor mängd rättsliga skyldigheter och kvistiga forskningsetiska frågor.

I nuläget är det mycket som faller på forskarens eget omdöme. Tillsvidare finns det ingen allmänt godtagbar koduppsättning eller rekommendation för sociala medier i forskning. De internationella riktlinjerna Ethical Decision-Making and Internet Research (pdf) (uppdaterat i 2019) gäller webbforskning mer omfattande, men rekommendationerna är allmängiltiga till sin natur.

Det finns flera definitioner på sociala medier, men de har alla samma kärna. Sociala medier kan användas i forskningen på många olika sätt. I forskningsprocessen fungerar den som en kanal för att rekrytera försökspersoner och som olika slag av informationskälla. Sociala medier undersöks t.ex. med metoder som grundar sig på varseblivning och med interaktiva forskningsmetoder samt med enkät- och intervjuundersökningar. Sociala medier används också i vetenskapskommunikationen mellan forskare inom samma område och även mer omfattande i förhållande till vetenskaps­samfundet.

Det lönar sig att inleda planeringen av forskningen genom att dryfta de rättsliga synpunkterna som ansluter sig till material på sociala medier. Uppifrån sett säkerställer detta att genomförandet följer lagen. Å andra sidan ger den en grund för bedömningen av i vilken grad de åtgärder som lagarna förutsätter är tillräckliga ur etisk synvinkel. Det konstateras ofta att lagen fastställer de etiska minimikraven. För att verksamheten överhuvudtaget ska vara moraliskt godtagbar, ska den beakta gällande nationell och internationell lagstiftning. I praktiken har en sådan approach fått framhävd betydelse t.ex. i ansökan om Europeiska unionens forskningsfinansiering Horizon 2020.

Förhållandet mellan lag och etik är emellertid mer komplicerat. Lagar kan bedömas ur etisk syn­vinkel, och de kan vara oetiska. Å andra sidan kan de åtgärder som förutsätts i lagen i bästa fall säker­ställa att de grundläggande etiska principerna beaktas i tillräcklig grad. Sådana principer är t.ex. att undvika skada, att respektera autonomi, dvs. självbestämmanderätten, privatlivet och människo­värdet.

Fullföljandet av dessa principer kan i betydande grad främjas allra minst med lagar, men ofta behövs det ytterligare åtgärder. Detta är fallet t.ex. ur följande tre perspektiv i anslutning till forsknings­material i sociala medier.

Beakta de avtals- och upphovsrättsliga begränsningarna och skyldigheterna

Forskaren bör noggrant sätta sig in i användarvillkoren för den webbplattform som används. Många plattformar – t.ex. Twitter – möjliggör vetenskaplig forskning och erbjuder gränssnittsverktyg för insamling av data. Samtidigt förbjuder de emellertid ett visst slag av automatiserad webbskrapning (eng. web scraping). Detta gäller inte för alla plattformar, utan olika plattformar har varierande användarvillkor vad gäller forskning. Utmaningar skapar också plattformarnas snabba utveckling, svårförståeliga användarvillkor och det att villkoren ändras med jämna mellanrum.

En forskare som samlar in och använder data från sociala medier är en så kallad tredje part. Ur rättslig synvinkel skiljer man på två former av avtalsförhållande: det mellan tillhandahållaren av den sociala medieplattformen och dess användare, dvs. innehållsproducenten; det andra mellan plattforms­tillhandahållaren och forskaren.

Data på sociala medier kan innehålla material som är skyddat av upphovsrätten. Om insamlingen av material i rättslig mening betraktas som beredning av ett kapitel, omfattar de upphovsrättsliga aspekterna även materialinsamlingsfasen. De upphovsrättsliga faktorerna är relevanta även då det gäller vidareanvändningen av materialet då forskningspublikationer eventuellt öppnas och görs tillgängliga.

Tröskeln för ett verk uppnås då det är fråga om resultatet av ett unikt, självständigt skapelseverk. Fotografier som tagits av forskningsobjekt är t.ex. i regel sådana, men även ett enskilt tweet har i rättslig bemärkelse ansetts vara ett verk.

Material som omfattas av upphovsrätten kan användas med stöd av den så kallade undantagsregeln i undervisnings- och forskningsarbete. Enligt Kopiosto, som administrerar licensen i Finland, gäller regeln emellertid generellt inte data på sociala medier. Således behövs tillstånd från innehavaren av upphovsrätten för att få använda materialet i forskningssyfte.

Då det gäller material som kommer att publiceras lönar det sig att be om tillstånd av de personer som finns med på fotografier, bandupptagningar och videofilmer. Även då det i forskningspublikationen tas med direkta citat som inte tidigare publicerats, krävs i regel tillstånd av den som citeras.

Säkerställ dataskyddet och respektera integriteten

Data på sociala medier är nästan utan undantag förknippad med personuppgifter, t.ex. online­identifikatorer. I sådant fall omfattas det insamlade materialet av dataskyddsbestämmelserna. Anony­misering av material i kontext på sociala medier är ofta besvärligt och ibland till och med omöjligt. Normala metoder, såsom att radera identifikatorer och förgrovning, fungerar dåligt.

På Twitter är det lätt att mata in även en delvis textrad i sökfältet, där den ursprungliga tweeten med användarprofil kan hittas utan problem. Anonymisering kan även stå i strid med plattformens användarvillkor. Då det gäller Twitter borde användaridentifikationen synas i samband med direkta lån. Tweeterna bör publiceras i sin helhet, och de får inte ändras i någon väsentlig grad.

Behandlingen av personuppgifter ska alltid vara ha en lagenlig grund. Beträffande vetenskaplig forsk­ning är det oftast fråga om (i) en uppgift som gäller ett allmänt intresse eller utövande av offentlig makt eller (ii) samtycke. Det är förbjudet att behandla särskilda kategorier av personuppgifter (dvs. känsliga personuppgifter). Sådana är t.ex. uppgifter om etniskt ursprung, politiska åsikter och hälsa.

Det finns emellertid undantag från förbudet. Då det gäller sociala medier i forskning är behandlings­grunderna i regel (i) ett uttryckligt samtycke, (ii) uppgifter som uttryckligen offentliggjorts eller (iii) arkiverings-, forsknings- eller statistikföringssyfte av allmänt intresse. I sådana fall förutsätts en dataskyddsanmälan, en konsekvensbedömning och skyddsåtgärder. Inledningsvis lönar det sig att säkerställa det egna forskningsinstitutets dataskyddspolitik.

Ur ett etiskt perspektiv kräver integritetsskyddet dessutom ett mer omfattande synsätt. En relevant aspekt är plattformsanvändarens syn på hur personligt det material som produceras är. Har användaren uttryckligen avsett att materialet ska vara offentligt? Då det gäller sociala medier sägs det ofta att publikationskontexten och ”målet” med det producerade materialet i stor utsträckning fast­ställer hur känsligt materialet är.

Plattformarnas integritetsinställningar ändras ofta, och troligtvis godkänner många användare ändringarna utan att genuint sätta sig in i dem. Detta kan i värsta fall leda till att en användare inte märker att material som är avsett att vara privat finns offentligt tillgängligt.

Oberoende av plattformsanvändarens synvinkel kan en del av det producerade materialet även inne­hålla information som är avsedd att vara privat om andra.

Bedöm behovet av samtycke, genomförandet av det och nödvändiga åtgärder

Behövs det fortfarande ett särskilt samtycke till att använda sociala medier i forskningen? Då det gäller publicerade uppgifter samt register- och arkiveringsmaterial krävs traditionellt inte något samtycke. Gränsdragningen om vad som är offentligt och vad som är privat är emellertid svårare än normalt då det gäller sociala medier. Klara fall är exempelvis slutna grupper som skyddats med lösenord.

I fråga om de flesta plattformar godkänner användaren i samband med godkännandet av användar­villkoren att det material som han eller hon producerar bl.a. får användas för vetenskaplig forskning. Ur rättslig synvinkel kan detta fungera som ett tillräckligt godtycke, men ur forskningsetisk synvinkel är det ofta inte så.

Vad händer t.ex. om användaren senare raderar sitt konto? Borde detta också betraktas som att personen avbryter sitt deltagande i undersökningen? Får den information som dittills insamlats ut­nyttjas? Trots att en person använder en plattform vars användarvillkor möjliggör vetenskaplig forskning, kan man inte dra slutsatser om att personen medvetet gett ett frivilligt samtycke till detta.  Ett medvetet frivilligt samtycke är inte heller detsamma som ett samtycke som bygger på en lagenlig grund att behandla personuppgifter eller på ett tillstånd att kopiera eller göra upphovsrättsskyddat innehåll tillgänglig för allmänheten.

Ett medvetet frivilligt samtycke är ett viktigt etiskt verktyg, med vilken man tryggar särskilt att själv­bestämmanderätten och principen om att undvika skada fullföljs. Det förutsätter genuin frivillighet till att delta i en undersökning, möjlighet att avbryta sitt deltagande när som helst utan påföljder samt tillräcklig förståelse för och information om den undersökning som genomförs. Den sistnämnda innehåller t.ex. information om riskerna och nyttan med deltagandet samt möjlighet att ställa frågor.

Men behövs ett sådant samtycke? I praktiken finns det många faktorer som gör det svårt att få ett samtycke till forskning som involverar sociala medier. Försvårande faktorer kan vara t.ex. ett stort antal personer som undersöks, anonyma diskussioner, konton som senare raderats samt mer allmänt gammalt material.

I Forskningsetiska delegationens (TENK) anvisningar Etiska principer för humanforskning och etikprövning inom humanvetenskaperna i Finland (2019) nämns sociala medier inte. Anvisningarna innehåller emellertid de forskningskonstellationer som förutsätter etisk förhandsprövning.

Om samtycke inte begärs (och materialet är inte helt offentligt), ska forskaren ansöka om ett utlåtande från sin högskola, sitt forskningsinstitut eller från etikprövningsnämnden för humanforskning. Utlåtande kan inte sökas efter att forskningen redan inletts, och försummelse kan i värsta fall tolkas som en avvikelse från god vetenskaplig praxis. Vid forskning av sociala medier rekommenderas det således att vara i kontakt med etikprövningsnämnden på förhand.

Även om ett medvetet frivillig samtycke inte skulle fås, kan uppfyllandet av vissa komponenter säkerställas genom olika åtgärder. Ett sätt att öka försökspersonernas autonomi är att lägga ut upp­daterade grunduppgifter om forskningen på forskningsprojektets webbplats. Genom detta kan man i viss mån trygga informationsskyldigheten (som det i lagen finns mera undantag från än inom etiken) samt eventuellt också att den som deltar i undersökningen kan avbryta sitt deltagande, om han eller hon så önskar.

I viss mån utgör de tre synvinklar som kort behandlats ovan närmast en introduktion till den kanske viktigaste av de forskningsetiska principerna, nämligen dryftandet av på vilket sätt man undviker att skada forskningsobjekten. Utgörs forskningsobjekten av sårbara grupper, t.ex. minderåriga eller personer med funktionsnedsättningar? Är forskningsämnet sensitivt? Kan forskningsresultaten stärka fördomar och stämpla individer eller grupper? Kan forskningen orsaka långvarig psykisk olägenhet för den som undersöks? Medför forskningen säkerhetsrisker för dem som undersöks, forskarna eller deras anhöriga? Och så vidare.

Om svaret på någon av de ovan stående frågorna är jakande, bör det innan forskningen inleds ut­redas huruvida det behövs ett utlåtande från etikprövningsnämnden för humanforskning. Ett förhands­villkor för att få ett positivt utlåtande är bland annat att avtals- och upphovsrätten samt dataskyddet har beaktats på relevant sätt.

Marko Ahteensuu, docent i praktisk filosofi, arbetar som universitetslektor i forskningsetik och öppen vetenskap vid Helsingfors universitet. När han skrev denna artikel arbetade han som universitetslektor (visstidstjänst) i forskningsetik vid Tammerfors universitet.