Hur redogör man för ett forskningsprojekt som nyligen har inletts?

20.5.2020

Vilka uppgifter kan ges om forskningens preliminära resultat? Vad gäller för forskning som delvis ännu är i planeringsskedet?

Ett förbryllande samtal avbröt min måndagseftermiddag.

”Jag arbetar som journalist för Gizmodo, talar jag med råttforskaren Tuomas Aivelo?”

På sätt och vis var jag ju det; jag hade ju redan suttit vid mitt arbetsbord i Viks campus i nästan en månad. Men några råttor hade jag inte sett till, fastän jag höll på att finslipa planerna om, var och när jag skulle få se råttor.

”Har du sett den virala duschråttan? Vi skulle behöva en gnagarforskares kommentarer om den.”

Det hade jag inte, men två minuter senare tittade jag på en video på en gnagare som tvättar sig själv med tvål (vilket i själva verket inte var en råtta, utan en pakarana, en stor sydamerikansk gnagare). Efter tre och en halv minut hade jag formulerat min åsikt för journalisten om att vilda gnagare inte behöver använda tvål och att det t.o.m. kan vara skadligt för vilda djur.

Vetenskapskommunikation påminner för mycket om sportnyheter

Jag har ofta kritiserat vetenskapsnyheter för att ge ett intryck av sporttelegramnyheter. Forskare vid Helsingfors universitet undersökte ett fenomen och de fick fram ett nytt korn av kunskap. Jokerit vann igår över HIFK med 3–1.

Det är lätt, eller åtminstone okomplicerat för forskaren att kommunicera om undersökningsresultaten: vi gjorde så här, fick följande resultat, resultaten har nu publicerats och referentgranskningen är godkänd.

Då det gäller ishockey är antalet mål emellertid inte det viktigaste. För att fastställa vilket lag som var vann räknas antalet mål, men för en enskild spelare är det väsentligt hur många mål som han eller hon gör under hela spelperioden. Människorna tittar emellertid på ishockey, eftersom det är intressant att följa själva spelet.

Jag bedriver inte vetenskap för att uppnå en massa mål. Jag bedriver vetenskap, eftersom hela processen är intressant och spännande.

Forskningsarbetet erbjuder oerhört sällan på mål. Det tar ofta flera år från det att forskningen inletts tills resultaten publiceras. Ibland kan det ta flera år innan resultaten kan publiceras för allmänheten (även om publicering före referentgranskning (pre-print) har gjort det lättare att ta igen denna tidsskillnad).

Under pågående forskning är kommunikationen mer krävande än att rätlinjigt kommentera en ishockeymatch, där kommentatorn hela tiden kan redogöra för vad som sker på spelplanen. En forskare fungerar mer undanskymt: Hur redogör jag för preliminära resultat? Vad kan jag säga om den intuition som forskningen väckt? Vad svarar jag på journalisternas frågor om när forskningsresultaten är klara? Vad kan jag säga om forskning som delvis ännu är under planering? Känner man till tillräckligt om det ämne som jag forskar i för att jag ska kunna kommentera andra nyheter?

Inom vetenskapen får den som först publicerat sitt resultat äran för fyndet. Detta i förening med hård konkurrens mellan forskarna leder till att forskarna är rädda för att någon annan stjäl deras forskning. Vad vågar jag således offentligt säga om sin forskning?

Forskningsvardagen är intressant

Jag har slipat taktiken om hur jag kommunicerar om forskningen då det ännu inte finns några resultat. Det har i själva verket varit nödvändigt, eftersom mina forskningsresultat inte är särskilt spännande. Jag har aldrig skrivit ett pressmeddelande om mina forskningspublikationer. Det är inte helt lätt att utforma forskningsresultatet i sådan form att man kan informera om det: på vilket sätt musmakiernas tarmparasiter förändras under åren eller på vilket sätt parasiter och tarmbakteriestammen inverkar på varandra är inte slagkraftiga forskningsresultat och låter sig inte heller lätt utformas till ett slagkraftigt pressmeddelande. De är snarare en del av en lång forskningskedja där jag försöker ta fram nya metoder och som gör det möjligt för följande forskare att ta vid där jag slutade.

Det att enskilda forskningsresultat är antiklimatiska är på sätt å vis en välsignelse. Vetenskapen är inte en rad forskningsresultat, utan bildar tillsammans en koherent helhet. Vetenskap är pröva sig fram: det är ett system där en grupp forskare gör försök och misstag, prövar nya tillvägagångssätt och till slut utarbetar någon form av publikation som andra forskare sedan kommenterar, förbättrar, glömmer eller använder som underlag för sitt eget arbete. Styrkan i en vetenskaplig publikation ligger mycket oftare i den metod som använts än i själva resultatet.

Det är en utmärkt idé att kommunicera om den vetenskapliga processen: intressant är hur det dagliga arbetet har lyckats, vilka hinder man stött på och hur man gått vidare.

Således är det en utmärkt idé att kommunicera om den vetenskapliga processen: intressant är hur det dagliga arbetet har lyckats, vilka hinder man stött på och hur man gått vidare. Dessutom är den stora allmänheten inte insatt i hur vetenskap bedrivs och därför lönar det sig att berätta om det dagliga arbetet. Genom att synliggöra hur vetenskap bedrivs  – genom att skriva om den normala vardagen – har allmänheten lättare att förstå vad vetenskap är och hur kunskap skapas.

Djuren fungerar som utmärkta exempel

Jag har alltid upplevt att vetenskapskommunikation är relativt enkelt för en ekolog. Jag forskar i hela djur, som gör intressanta saker. Fästingar och råttor är bekanta för människan. Husmakierna är det också, om man nämner Mort från den animerade filmen Madagaskar.

Det händer saker på fältet. Musmakierna går mest och dagdriver, eftersom de tydligen inte är de mest smartaste djuren. Råttorna är ofta effektiva och målmedvetna. Det är lätt att skriva om sådana händelser.

Exempel: musmakierna är en art med dominanta honor. Det innebär att honorna står före hanarna i artens interna hierarki. Ett relativt svårt begrepp blir tydligare, då man berättar en historia:

”En natt höll jag på att släppa fri en musmakihona i en bambubuske. Lalao hoppade ut ur sin bur och satte sig på en trädgren. Samtidigt observerade jag en hane längre bort – den var lätt att känna igen honom på grund av de stora testiklarna. Hanen hade klart känt på sig att Lalao var parningsfärdig. Den hoppade närmare från gren till gren och slutligen till samma gren som Lalao satt på. Lalao funderande inte en sekund, utan slog hanen i huvudet med sin högra klo. Hanen blev skrämd och hoppade till en gren längre bort, medan Lalao försvann in i regnskogens natt utan sin beundrare.”

Historien visar honans dominans under detta korta möte.

För djurforskare underlättas kommunikationen av att djuren inte har samma integritetsskydd som människor. Jag kan berätta om vad musmakin Lalao har för sig, eftersom ingen av dem som läser mina blogginlägg kommer att träffa Lalao.

Djuren har också sina sensitiva sidor. När jag t.ex. gör studier med råttor uppger jag aldrig var studien har gjorts. Jag träffar på råttor på gårdsplaner till bostadshöghus och på andra privata områden, och de lokala invånarna skulle inte nödvändigtvis uppskatta att jag berättar om mina observationer. Vi har t.ex. beslutat att vi inte uppger för stadens myndigheter var vi har observerat råttor.

Kommunikationens etiska frågor bör begrundas innan man börjar kommunicera om ett nytt projekt. Vilka saker är känsliga? Vad kan jag inte berätta om? Vad betraktas som konfidentiell information? På vilket sätt inverkar min egen kommunikation på mina forskningsobjekt?

Forskaren är experten

Största delen av forskarens kommunikation hänför sig emellertid inte direkt till forskarens egen forskning, utan närmast till forskarens sakkunskap. Jag är den enda forskaren i Finland som studerar vilda råttor på heltid, vilket innebär att journalisterna ringer mig då en råtta är inblandad i något någonstans i Finland.

Till expertens yrkeskunskap hör också att på rätt sätt kommunicera om osäkerhet och begränsningarna i kunskapen.

Journalisterna har bra och väsentliga frågor: Hur stor är råttpopulationen? Håller antalet råttor på att öka? Vilka faktorer inverkar på mängden råttor? Vi vet inte svaren på dessa frågor, eftersom vår forskning ännu inte har kommit så långt. Jag kan svara på en del av frågorna av erfarenhet. I vissa fall kan jag spekulera. Ibland säger jag att situationen nu ser ut som den gör, men att det krävs mera forskning. Till expertens yrkeskunskap hör också att på rätt sätt kommunicera om osäkerhet och begränsningarna i kunskapen.

Har du någon gång sett en pakarana? Nej. Kan du kommentera en viral video utifrån din erfarenhet som däggdjursforskare? Ja, det kan jag. Hur vet jag om jag har tillräcklig sakkunskap för att kommentera ärendet? Tyvärr finns det ingen tumregel: till min sakkunskap hör att jag vet vad min expertis omfattar.

Tuomas Aivelo är forskardoktor vid Helsingfors universitet, där han leder Helsingfors projekt Urban rats (stadsråttor) och skriver bloggen Kaiken takana on loinen på tidskriftens Tiedes webbplats.