Självplagiering: hur den kan undvikas och varför vetenskapen också kan ha nytta av att forskaren upprepar sig

25.2.2019

Forskaren måste referera till egna tidigare arbeten lika samvetsgrant och ärligt som till andra forskares arbete.

Många forskare kan uppleva att det är förvirrande och rentav skrämmande, att också självplagiering räknas som en avvikelse från god vetenskaplig praxis. Våra tankar är våra egna, så varför skulle vi inte fritt få upprepa dem om vi vill? Det är klart att vi får göra det, bara vi refererar korrekt till våra egna tidigare publikationer, om vi återanvänder material som publicerats tidigare.

Det är frågan om självplagiering om forskaren publicerar samma resultat på nytt men låter påskina att de inte tidigare publicerats. Detta gäller också om forskningen översätts till ett annat språk utan hänvisning till det ursprungliga arbetet. I merit- och publikationsförteckningen bör forskaren heller inte presentera den ursprungliga publikationen och dess översatta version som separata publikationer.

Självplagiering räknas som en avvikelse från god vetenskaplig praxis.

Man bör undvika att upprepa omfattande texthelheter som sådana, eller så bör man visa att textavsnittet är ett direkt lån genom att lägga till en referens till den egna tidigare publikationen. Forskaren ska komma ihåg att referera till eget tidigare arbete på samma sätt som till andra forskares publikationer.

Att presentera redan publicerade data och resultat som om de vore nya kan knappast hända av misstag. När det gäller textinnehåll kan misstag lätt ske, till exempel om stommen till en ny publikation byggs upp av stora mängder text som klipps och klistras in från en tidigare publikation. Det är mycket enkelt att undvika självplagiering genom att från början bygga upp den nya publikationen som en ny text. Vi har förstås alla våra särpräglade sätt att uttrycka oss, men när vi behandlar ett visst ämne skriver vi vanligtvis inte alltid flera identiskt formulerade meningar efter varandra. Forskaren borde som alltid sträva efter en bred läsning av materialet i ämnet, filtrera det genom sitt ständigt mognande tänkande, och tillföra publikationen en personlig synvinkel eller syntes.

Idag finns ett hårt tryck på att forskare ska publicera sig. Det ökar risken för såväl oavsiktlig som avsiktlig plagiering, eftersom ett och samma projekt ofta utmynnar i flera separata publikationer och publikationernas innehåll dessutom används i till exempel översiktsartiklar. Också av denna orsak kunde såväl vi forskare som vetenskapen överlag gynnas av att publicera resultaten i större helheter och i ett mindre totalantal publikationer, men det är naturligtvis en fråga som på ett vittgående sätt berör vetenskap, vetenskapsfinansiering och vetenskaplig meritering som helhet.

I vetenskapligt skrivande kan det samtidigt förekomma situationer där det kan vara bra att forskare upprepar sig. Mitt eget område är avbildande neurovetenskap, där avancerade neuroteknologiska och kalkylmässiga metoder används för att följa med i mänskliga hjärnfunktioner genom icke-invasiva tekniker medan en person exempelvis tittar på bilder, läser en text eller fattar beslut.

I vetenskapligt skrivande kan det samtidigt förekomma situationer där det kan vara bra att forskare upprepar sig.

Vid mätning och analys av hjärnsignaler måste många skeden beskrivas exakt, för att andra forskare ska kunna förstå dem och vid behov upprepa dem. Inom sådana områden som bygger på avancerad teknologi är det särskilt viktigt att från en gång till en annan beskriva en viss process på ett sätt som i högsta möjliga grad förblir det samma, och inte hitta på nya formuleringar bara för att variera framställningssättet. Eventuella förändringar i processerna i förhållande till tidigare forskning framstår på det sättet tydligt för läsaren. När metoder beskrivs på detta sätt refererar man givetvis till tidigare publikationer, men det är klokare att referera till egen tidigare forskning där metodernas väsentliga innehåll presenterades för första gången, än till någon publikation där den språkdräkt som användes för att beskriva metoderna möjligen är mer lik den som förekommer i det nya arbetet. I forskningsgruppers publikationer blir sättet att presentera metoder ofta tydligare och mer kompakt allt eftersom, och det är svårt att avgöra vilken av publikationerna som skulle fungera som den mest direkta källan till metodbeskrivningens form.         

Forskaren kan alltså lugnt återanvända sina tidigare forskningsresultat och djupgående resonemang, men måste komma ihåg att referera till egna tidigare arbeten lika samvetsgrant och ärligt som till andra forskares arbete.

Riitta Salmelin är professor på Institutionen för neurovetenskap och medicinsk teknik vid Aalto-universitetet, samt medlem i Forskningsetiska delegationen.


Ytterligare information:

God vetenskaplig praxis och handläggning av misstankar om avvikelser från den i Finland: http://www.tenk.fi/sites/tenk.fi/files/HTK_ohje_2012.pdf