Vem är framtidens forskare?

Forskaren identifierar ett viktigt ämne för vetenskapen – ofta också för människorna och samhället. Efter att ha satt sig in i tidigare forskning lägger forskaren fram en oväntad hypotes och testar den genom att samla ihop enorma datamängder från olika källor.

Eftersom resultaten av arbetet visas bakom en betalvägg först efter cirka två år, skickar forskaren genast artikelutkastet till kollegor för vilka resultatet har betydelse.

Utgående från sina insamlade data och sin gedigna erfarenhet levererar forskaren en tydlig rapport om resultaten för personer som intresserar sig för ämnet: journalister och vetenskapsbloggare samt allmänheten på sociala medier.

Om ämnet har relevans för beslutsfattandet, skickas dessutom en PowerPoint-presentation till ministeriet, där resultaten med tanke på åskådarna beskrivits i komplexa diagram.

Fint! Men vem mäktar med allt detta?

En dag kommer svaret kanske att vara: maskinen.

Lärande artificiell intelligens klarar redan nu av att hitta på nya hypoteser och idéer utgående från enorma datamassor. Det finns ingen anledning att tvivla på att den en dag kommer att lära sig forskningsarbetets alla faser, från bakgrundsforskning till att kommunicera resultaten.

Vem är forskare i så fall?

Frågan är svår, men på många sätt aktuell redan nu. Forskningen blir snabbt allt mer nätverksbaserad när den digitaliseras. Data samlas in och erhålls från olika källor, och stora grupper av frivilliga, kollegor eller aktörer från olika intressegrupper kan delta i forskningens olika skeden. Forskarskapet blir mindre skarpt avgränsat.

Samtidigt är media ännu mer än tidigare ivriga att lyfta fram berättelser om enskilda forskare och deras geniala upptäckter. När forskningen går i en mer nätverksbaserad riktning och ”maskiniseras”, finns det en risk att forskarens roll begränsas till att vara en mänsklig representant för forskningsarbetet och ‑resultaten, något slags galjonsfigur eller skyltdocka med ett personligt varumärke. Det är i ännu högre grad än förut viktigt att lyfta fram vetenskapens samhälleliga natur och det sätt på vilket andra människor och maskiner ingår i forskningsprocessen.

Men vad blir människans roll i processen om maskinerna en dag utför största delen av det som idag är forskarnas arbete?

Vetenskap bedrivs för vetenskapens skull, men också för människan. Kanske blir det i högre grad än tidigare forskarens ansvar att koppla forskningen till mänskligheten.

Fastän den artificiella intelligensen lär sig att identifiera och avbilda mänskliga känslor, viljor och andra slags upplevelser, kan den själv inte uppleva dem. Utgående från våra reaktioner klarar den artificiella intelligensen av att effektivt rikta reklam till oss eller rekommendera t.ex. vad vi ska läsa, men den delar inte våra sinnestillstånd eller våra upplevelser. Det är sannolikt att det också i fortsättningen kommer att behövas mänskliga forskare, för att förstå och berätta vad forskningsresultat och vetenskapliga genombrott betyder med tanke på den mänskliga upplevelsen.

Det är sannolikt att det också i fortsättningen kommer att behövas mänskliga forskare, för att förstå och berätta vad forskningsresultat och vetenskapliga genombrott betyder med tanke på den mänskliga upplevelsen.

Den artificiella intelligensen lever inte heller människans liv. En artificiell intelligens som satt sig in i omfattande data skulle exempelvis nästan felfritt kunna föreslå vilken studieinriktning en 15‑åring borde välja. Maskinen kan dock ha svårt att uppfatta den ställning som frihet, slump, säregenheter och ren vettlöshet har i den mänskliga livsstilen.

Den mänskliga forskarens uppgift blir i fortsättningen att förklara vilken betydelse forskningen har med tanke på samhället och människornas gemensamma projekt – också inom de forskningsområden, som hittills sett ut att ha svaga kopplingar till samhälleliga teman.

Liksom inom andra områden kommer artificiell intelligens och nätverksbaserade verksamhetsmodeller knappast att helt eliminera forskarens arbete, men få det att se mycket annorlunda ut. Som forskare är det bra att hålla rubrikens fråga i bakhuvudet, för att inte låta sig överrumplas av framtiden.

FD Henrik Rydenfelt arbetar som forskardoktor vid Uleåborgs universitet. Han forskar bl.a. i etikforskningens natur, sambandet mellan demokrati och kunskapsmässiga värden samt kommunikationsetik.